I heard I would fear but I’m not scared of an inevitable end

Vi bär alla med oss misslyckanden, vissa fler än andra. Vi bär alla med oss sorg vissa större än andra. Men när årets dagar var till ända insåg nog alla närvarande att en epok var över, något hade gott i graven och ett annat liv fanns inom räckhåll. Vi var inte längre fast i låsta roller, förväntade beteenden och sorgliga masker. Vi var nu äntligen fria, fria att låta återstoden av våra liv blomma ut i en förevigt grönskande glädje.


"the lights are all red in this town where i'm killed by exhausts and alcohols that dry out my skin
I never had a clue of the role that i played, but that's the condition and the price that we pay
I never saw the chance and never what i held in my hands"

The time of no Reply

Sakta men säkert börjar både jag och David inse att spriten nog är den bästa och närmsta vägen att gå för att nå drömmarnas horsisont... Därför bjöd vi mina fartdemoner på en liten drink på dag 0 -1 av fifflans dagar.




"I've been awake through the wrong decisions
I've held the ground now I'm gaining soul
I bit my tongue through the cold realizations
I've been accused but I've only begun..."

Neo Violence

Vår åkning med öl i bagaget blev en succé, faktum är att hela dagen och även hela helgen blev en mer eller mindre orgie i eufori. Vi slöt upp vid ungefär 16:45 utanför david. Min ryggsäck laddad med 4 öl Davids med 1 l vatten. Vi lade snabbt mycket mark bakom oss och drog till vad vi nu nog skulle kunna kalla för ett favoritställe. Det är en 12x25 m stor yta med delvis helt ny och fräsch asfalt. Den är belägen ungefär vid 200 väster om Swedenborg center. På vägen dit kändes det i vanlig ordning relativt ostadigt men väl där byggdes det vanliga övermogna självförtroendet snabt upp. Efter en stunds övande på översteg, snäva svängar och cirkelsvängar begav oss därför snabbt vidare ner emot slussarna för att därefter åter vända uppåt med det som på många sätt kändes som om inte huvudsyftet så iallafall ett stort mål med dagens åkning. Öl vid kanalen med linsen på sig.



Efter en stund filosoferande över livets märkligheter samt ett beslut om att pressa Noré (som syns i ett bejublat dansnummer här nedan) om att få komma och besöka honom i Oslo kommande helg tog vi oss nu påtagligt berusade hemåt. Efter en snabb uppfräschning möttes vi åter för att ge oss ut på en helkväll i berusningens tecken.


The Man


The Men


"No no need for no baseball bat"

Saturday Nightmares

Ytterligare i princip en hel vecka utan åkning, men idag… Idag efter jobbet har jag och David bestämt oss för att köpa lite öl, dra på oss ryggorna och sedan dra ut ett par timmar i solen. Glömma den grå, trista och döda förnimmelse som inbland refereras till som verkligheten. Vi förväntar oss att efter par öl kanske göra så här...




"I believe they were my friends but now I see them as ghosts"

Nothing adds more than it takes away

Det blev en tung vecka, så tung att vi endast kort orkar beskriva den.
Ett försök till ett leende, ett försenat plan och en längre vistelse i Stockholm än planerat och en tom död blick...

So much for gravity

Med spänd förväntan slogs ögonlocken upp imorse, skulle det vara fint väder, skulle det vara strålande väder eller skulle det till och med vara det perfekta inlinesvädret.
Jag kastade mig mer eller mindre upp ur sängen och drog ivrigt i snöret till rullgardinen för att sedan snabbt slås till marken av den obevekliga sanningen. Det regnade. Och det fortsatte regna och det fortsatte regna. Strax innan lunch bjöd dock vår herre på ett ögonblicks hopp för att sedan lika snabbt och stjäla det tillbaks igen då det efter ett par skälvande minuters uppehåll bara fortsatte att ösa ner.
Vid fyra tiden när jag började tänka på att gå hem ifrån kolgruvan där jag jobbar hade åtminstone stora delar av både kropp och själ accepterat faktumet att det inte skulle bli något åkande under kvällen.


Another day without dreams another night without sleep...

Träningsverk

Tommy var inte riktigt på topp på måndagen (kanske sliten sen gårdagen) men jag kände mig förhållandevis pigg och bestämde mig för en snabb runda runt kanalen. Hade provat samma sträcka dagen innan efter min och Tommys 14km-runda med gott resultat. Det kändes stabilt när jag rullade ut, det märks tydligt att man har en helt annan säkerhet i åkningen nu än de första gångerna, men det var ändå nånting som kändes fel... Kanske var det att jag var ensam, kanske var det den otroliga träningsverken på insidan av låren eller det faktum att jag inte ätit sen lunch. Hur som helst försökte jag skaka av mig dessa olustkänslor när jag rullade neråt slussarna under en mulen himmel. Min runda avbröts ganska omgående av att fartyget Nossan fullastat med timmer skulle slussa vilket gjorde att jag fick stå och vänta i säkert 10 minuter innan jag kunde fortsätta! Som tur var höll vädret upp och det var faktiskt ganska varmt vilket gjorde att jag trots avbrottet höll värmen uppe och musklerna inte hann stelna till. Resten av sträckan hemåt avlöpte utan problem men som jag redan sagt hade jag inte den där riktigt sköna känslan man oftast får av att stå på ett par inlines. Får hoppas på fortsatt bra väder och att jag och Tommy kan ta en tur tillsammans igen.