So much for gravity

Med spänd förväntan slogs ögonlocken upp imorse, skulle det vara fint väder, skulle det vara strålande väder eller skulle det till och med vara det perfekta inlinesvädret.
Jag kastade mig mer eller mindre upp ur sängen och drog ivrigt i snöret till rullgardinen för att sedan snabbt slås till marken av den obevekliga sanningen. Det regnade. Och det fortsatte regna och det fortsatte regna. Strax innan lunch bjöd dock vår herre på ett ögonblicks hopp för att sedan lika snabbt och stjäla det tillbaks igen då det efter ett par skälvande minuters uppehåll bara fortsatte att ösa ner.
Vid fyra tiden när jag började tänka på att gå hem ifrån kolgruvan där jag jobbar hade åtminstone stora delar av både kropp och själ accepterat faktumet att det inte skulle bli något åkande under kvällen.


Another day without dreams another night without sleep...

Träningsverk

Tommy var inte riktigt på topp på måndagen (kanske sliten sen gårdagen) men jag kände mig förhållandevis pigg och bestämde mig för en snabb runda runt kanalen. Hade provat samma sträcka dagen innan efter min och Tommys 14km-runda med gott resultat. Det kändes stabilt när jag rullade ut, det märks tydligt att man har en helt annan säkerhet i åkningen nu än de första gångerna, men det var ändå nånting som kändes fel... Kanske var det att jag var ensam, kanske var det den otroliga träningsverken på insidan av låren eller det faktum att jag inte ätit sen lunch. Hur som helst försökte jag skaka av mig dessa olustkänslor när jag rullade neråt slussarna under en mulen himmel. Min runda avbröts ganska omgående av att fartyget Nossan fullastat med timmer skulle slussa vilket gjorde att jag fick stå och vänta i säkert 10 minuter innan jag kunde fortsätta! Som tur var höll vädret upp och det var faktiskt ganska varmt vilket gjorde att jag trots avbrottet höll värmen uppe och musklerna inte hann stelna till. Resten av sträckan hemåt avlöpte utan problem men som jag redan sagt hade jag inte den där riktigt sköna känslan man oftast får av att stå på ett par inlines. Får hoppas på fortsatt bra väder och att jag och Tommy kan ta en tur tillsammans igen.

The Times They Are a-Changin'

Utanför min trappuppgång när jag höll på och spänna på mig alla skydd stötte vi på Binar-Martin. Jag tror även jag talar för Tommy när jag säger, att han varit en stor förebild och inspirationskälla för oss båda i vårt inlinesåkande! Det var dock sorligt att se denne sanne atlet på väg till pizzerian för att sätta i sig onyttigheter. Tiderna förändras verkligen.


Varken jag eller Tommy visste hur djupa sår midsommarfirandet satt i vårt inlinesåkande men vi skulle snart bli varse att vi tydligen har en ganska grym fysik redan efter två gånger.

Vi lämnade snabbt Martin bakom oss och susade iväg. Jag visste inte hur mycket jag saknat det men det var oerhört skönt att känna fartvinden när vi i tufft hög fart rullade ner för Stora Hojumsgatan. Eftersom vi denna gång saknade Stevens vakande hand och rationella tänkande så visste vi inte alls vart vi var på väg utan åkte planlöst omkring en stund. Sakta började dock en plan ta form. Det var en storslagen resa vi skulle ge oss ut på. Både jag och Tommy är uppvuxna i de östra delarna av Trollhättan och vi kände att detta var tillfället att knyta an till våra rötter. Det känns alltid tryggare att åka inlines i kända områden och eftersom vi båda haft en period av skateboardåkande i vår ungdom kan vi dessa delar av staden på våra fem fingar. Många säger ju att det är stor skillnad på inlines och skateboard men de har ändå mycket gemensamt; både skateboardåkare och inlinesåkare gillar svart slät asfalt till exempel. Områden utan biltrafik är ett annat klassiskt område där de båda sporterna överlappar.

Sagt och gjort! Tommy drog direkt upp ett högt tempo som vi sen höll ända ut till de allra yttersta delarna av Trollhättan. Det finns en cykelbana som tidigare var järnvägen till Nossebro. den är väldigt rak och fin och fortsätter utanför Trollhättan. Där var det dock vilket vi fick erfara en väldigt smal sträng med asfalt som gjorde det svårt att verkligen ta ut varje skär så efter att vi passerat en gubbe på promenad så vände vi åter inåt stan. När vi stannade för att ta ett foto i kvarteren där jag är uppväxt kom det fram två djupt imponerade killar i 10-årsåldern och undrade vad vi sysslade med. Den ene av dem var tydligen bandyspelare medan den andre var tyst, kanske stum över vår åkskicklighet på inlinesen (men troligen inte). Efter ordväxlingen stod killarna mest och tittade på oss och både jag och Tommy kände att det var dags att göra sorti. Färden gick vidare genom villaområden och förbi fotbollsplaner. Vädret var fint och fartvinden fläktade. Vid vår gamla högstadieskola Lyrfågelskolan stannade vi för en vätskepaus. Tommy är väldigt orolig för att kroppen inte förbränner energin optimalt om man har ont om vätska i kroppen och vi tar inga chanser. Därför åker alltid jag omkring med en 1-liters Stadium-flaska jag fått av min syster i födelsedagspresent i ryggsäcken.




Vid den här tiden började vi båda bli lite möra men kände ändå att det var dags att öva svängar i hög fart. Vi hittade en cykelbana som går parallellt med 45:an och sen tvärt svänger in i en undergång under vägen. Det märktes tydligt att vi båda kände oss säkrare i våra Soc och kunde ta svängen i ganska hög fart. turen gick sen vidare genom Egna Hems-området och ner mot kanalen. Här fann vi ett område nära kajkanten som var helt nyasfalterat. Det fanns även en ramp där vi kunde öva hopp. Efter att vi satt ett par hopp från vad jag uppskattar till att vara 30 cm höjd var vi påväg därifrån då det dök upp ett gäng tjejer som antagligen var djupt imponerade över vår inlinesåkande. Vi hade inte tid för att ta han om våra första groupies (dessutom kan de nog ha varit i yngsta laget) . Tyvärr har vi inga foton på dem då vi ännu inte behärskar att slita upp mobilen ur ryggsäcken under åkning utan ni får helt enkelt lita på oss.

Ett av åkturens största motgångar inträffad strax efter: När vi susar under järnvägsbron på väg söderut upptäcker vi att ett stort område framför oss saknar asfalt! Det är bara grus så långt ögat når! Tommy tyckte då genast att vi skulle köra över järnvägsbron och ta vägen på andra sidan kanalen hem istället vilket vi också gjorde. Det var på sega ben vi anlände österlånggatan igen 1,5 timmar efter vi lämnat densamma. Enligt Trollhättan sida och mitt ritande så hade vi då avverkat ca 14 km och vårt klart längsta pass hittills var över.

Nedan följer två korta videos av våra tricks:

Dag 2

Efter att ha slutit upp med Steven ungefär mitt på österlånggatan tog vi oss österut mot oprövad mark (det mesta är oprövad mark efter ett åktillfälle) runt hjortmossen. Där sladdade vi runt på lite cykelbanor och fann till slut en liten oas av slät asfalt och total avsaknad av bilar.
Där lärde vi oss göra "tighta" svängar samt vända på ena foten och göra en cirkel. Steven var svårt imponerade av vår låga inlärningströskel.
När vi tröttnat på denna skimär av säkerhet begav oss med nyvunna kunskaper och självförtroenden ut i stadstrafiken igen, tog en kort sväng emot HTUs skolgård för att sedan djärvt styra kosan emot klaffbron och andra sidan kanalen.
Detta innebar givetvis att man var tvungen att åka förbi Nitlotten och dess underbara klientel. Vi kan väl utrycka det som att det fanns en ganska stor förhoppning hos 2/3 av sällskapet att jag skulle ramla och slå mig utanför.
Förbipasserandet avlöpte dock väl och vi såg anatgligen i princip hur tuffa somhelst ut när vi gled förbi. Kvällen avslutades sedan med en snabb sväng runt kanalen och vi skildes åt när Stevens överläppsnikotin beroende blev för stort och han avvek emot en stängd kiosk...

Sic Semper Tyrannis

Dag 1

Igår tog jag och David ett beslut. Ett beslut som kommer visa sig vara livsavgörande.
ett beslut som kommer leda till ära, berömmelse och ofattbar rikedom.
Beslutet var att börja åka inlines!
Bakgrunden tll detta beslut är att jag i förra veckan då jag drog på mig min arbetskamrat Stevens inlines och susade ner längs Vattenfalls korridorer upplevde och åtnöjt en respekt och självsäkerhet jag aldrig tidigare känt, det var som om jag hittat hem.
Då jag igår berättade för David om upplevelsen kände han det som om också han saknat något i sitt liv att det fanns ett hål att fylla. Instintivt kände han att det var det här han saknat
Då vi både är pojkar som går snabbt mellan tanke och handling tog det oss mindre än 24 timmar innan vi utvärderat marknaden, analyserat utbudet och slagit till på ett par Soc xg400 plus pro var.
Efter en stunds eftertanke insåg vi snabbt att Näls (ett sjukhus) parkering skulle bli vår jungfrumark. Dels för de platta stora ytorna, dels för avsaknaden av människor men framförallt närheten till intensivvård. Det var ngn slags stenbeläggning, en korpmatch och det närmsta vi kom en skada var att jag repade en gäsmatta vid en oplanerad sväng. Det gick dock över förväntan bra och vi fattade efter redan en timmas åkande såpass mycket mod till oss att Sibas parkering blev nästa anhalt. Vi insåg där snabbt de stora fördelarna av slät asfalt.
Väl här fick vi ockå våra första fans dels ett skumt kärlekspar på baksidan av Etage samt en mycket imponerad Securitas vakt som mer eller mindre vägrade tro att detta var vår första åkdag, vi kan nästan redan nu höra hans framtida skrythistorier omhur han "kände" oss tidigt i karriären...

Death comes so slow when it´s all you want...