The Times They Are a-Changin'

Utanför min trappuppgång när jag höll på och spänna på mig alla skydd stötte vi på Binar-Martin. Jag tror även jag talar för Tommy när jag säger, att han varit en stor förebild och inspirationskälla för oss båda i vårt inlinesåkande! Det var dock sorligt att se denne sanne atlet på väg till pizzerian för att sätta i sig onyttigheter. Tiderna förändras verkligen.


Varken jag eller Tommy visste hur djupa sår midsommarfirandet satt i vårt inlinesåkande men vi skulle snart bli varse att vi tydligen har en ganska grym fysik redan efter två gånger.

Vi lämnade snabbt Martin bakom oss och susade iväg. Jag visste inte hur mycket jag saknat det men det var oerhört skönt att känna fartvinden när vi i tufft hög fart rullade ner för Stora Hojumsgatan. Eftersom vi denna gång saknade Stevens vakande hand och rationella tänkande så visste vi inte alls vart vi var på väg utan åkte planlöst omkring en stund. Sakta började dock en plan ta form. Det var en storslagen resa vi skulle ge oss ut på. Både jag och Tommy är uppvuxna i de östra delarna av Trollhättan och vi kände att detta var tillfället att knyta an till våra rötter. Det känns alltid tryggare att åka inlines i kända områden och eftersom vi båda haft en period av skateboardåkande i vår ungdom kan vi dessa delar av staden på våra fem fingar. Många säger ju att det är stor skillnad på inlines och skateboard men de har ändå mycket gemensamt; både skateboardåkare och inlinesåkare gillar svart slät asfalt till exempel. Områden utan biltrafik är ett annat klassiskt område där de båda sporterna överlappar.

Sagt och gjort! Tommy drog direkt upp ett högt tempo som vi sen höll ända ut till de allra yttersta delarna av Trollhättan. Det finns en cykelbana som tidigare var järnvägen till Nossebro. den är väldigt rak och fin och fortsätter utanför Trollhättan. Där var det dock vilket vi fick erfara en väldigt smal sträng med asfalt som gjorde det svårt att verkligen ta ut varje skär så efter att vi passerat en gubbe på promenad så vände vi åter inåt stan. När vi stannade för att ta ett foto i kvarteren där jag är uppväxt kom det fram två djupt imponerade killar i 10-årsåldern och undrade vad vi sysslade med. Den ene av dem var tydligen bandyspelare medan den andre var tyst, kanske stum över vår åkskicklighet på inlinesen (men troligen inte). Efter ordväxlingen stod killarna mest och tittade på oss och både jag och Tommy kände att det var dags att göra sorti. Färden gick vidare genom villaområden och förbi fotbollsplaner. Vädret var fint och fartvinden fläktade. Vid vår gamla högstadieskola Lyrfågelskolan stannade vi för en vätskepaus. Tommy är väldigt orolig för att kroppen inte förbränner energin optimalt om man har ont om vätska i kroppen och vi tar inga chanser. Därför åker alltid jag omkring med en 1-liters Stadium-flaska jag fått av min syster i födelsedagspresent i ryggsäcken.




Vid den här tiden började vi båda bli lite möra men kände ändå att det var dags att öva svängar i hög fart. Vi hittade en cykelbana som går parallellt med 45:an och sen tvärt svänger in i en undergång under vägen. Det märktes tydligt att vi båda kände oss säkrare i våra Soc och kunde ta svängen i ganska hög fart. turen gick sen vidare genom Egna Hems-området och ner mot kanalen. Här fann vi ett område nära kajkanten som var helt nyasfalterat. Det fanns även en ramp där vi kunde öva hopp. Efter att vi satt ett par hopp från vad jag uppskattar till att vara 30 cm höjd var vi påväg därifrån då det dök upp ett gäng tjejer som antagligen var djupt imponerade över vår inlinesåkande. Vi hade inte tid för att ta han om våra första groupies (dessutom kan de nog ha varit i yngsta laget) . Tyvärr har vi inga foton på dem då vi ännu inte behärskar att slita upp mobilen ur ryggsäcken under åkning utan ni får helt enkelt lita på oss.

Ett av åkturens största motgångar inträffad strax efter: När vi susar under järnvägsbron på väg söderut upptäcker vi att ett stort område framför oss saknar asfalt! Det är bara grus så långt ögat når! Tommy tyckte då genast att vi skulle köra över järnvägsbron och ta vägen på andra sidan kanalen hem istället vilket vi också gjorde. Det var på sega ben vi anlände österlånggatan igen 1,5 timmar efter vi lämnat densamma. Enligt Trollhättan sida och mitt ritande så hade vi då avverkat ca 14 km och vårt klart längsta pass hittills var över.

Nedan följer två korta videos av våra tricks: